En kollega kom just in med en artikel jag skrev för tidskriften Filmhäfte för drygt tolv år sen.
Otroligt vilka långa ord men använde då.
Här är den:
Vilken pissfilm!
Jag har själv ofta haft svårt för dessa franskfiltrerade psykoanalytiska teorier. Det har förmodligen något med min irländska barndom att göra. En av de viktigaste ingredienserna i denna var besöken på den lokala kvarts biografen i min hemstad Dublin. Från det att jag var i fem- eller sex-års åldern började jag och mina kamrater regelbundet att gå på bio. Två gånger per vecka, lördag och söndag, och utan vuxet sällskap. På lördagar såg vi tecknade filmer, serier med Läderlappen och Charlie Chan samt science fiction-klassiker som Forbidden Planet (1956).
Söndagar var indian-filmens dag åtminstone tills senare delen av 1960-talet då skräckfilmer, företrädesvis Hammer Horror, tog över. Jag lärde mig mycket på bio - att den vita mannen talar med kluven tunga, att alltid ha vitlök till hands när man gå till sängs och att akta sig för män klädda helt i svart (det sistnämnda har jag haft stor glädje av senare i livet). Den viktigaste läxan var dock att när man är liten och svag ska man bära gummistövlar och ta faran från skyn på allvar.
Låt mig förklara. Först lite arkitektonisk information. Kvartersbiografen var av den gamla klassiska typen med stor duk, sluttande golv och balkong. Snasket likaså. Stora påsar popcorn, inga byttor som idag.
Toaletterna låg längst fram på högersidan bortom duken. Långt bortom duken. Detta skapade vissa problem. Om filmen var tråkig gjorde det inte så mycket att det tog sina dryga tio minuter att hitta dit och tillbaka. Dessutom brukade vi "leka" tråkiga filmer genom att låtsas vara hjälten eller boven och panga på varandra genom bänkraderna (något som drev vaktmästaren till vansinne). Men, om filmen var spännande, vilket den oftast var, ville man inte springa ifrån för att gå på muggen.
Det fanns tre sätt att lösa detta problem.
Man kunde för det första knipa så länge det gick. Ett fungerande men föga tillfredsställande, och ibland smärtsamt, sätt (och mig veterligen det enda av de tre sätten som fungerade både för pojkar och flickor).
Det andra sättet fungerade mycket bra om man satt på de fyra till sex bakersta bänkraderna, ganska bra om man satt ner mot mitten och inte alls om man satt längst fram. Man pinkade helt enkelt där man satt. Ju längre fram man satt desto blötare om fötterna blev man. Jag bar således ofta gummistövlar mitt i sommarvärmen.
Det tredje sättet var nog det mest tillfredsställande. Här krävdes det att man satt på balkongen och hade ätit ur sin popcornpåse. Då kunde man i lugn och ro tömma blåsan i påsen, knyta ihop den och kasta den över balkongräcket. Mycket roligt för de där uppe men mindre kul för de där nere.
Kanske kan detta ses som en mörkare föregångare till riskastandet som brukar vara en av ingredienserna i publikritualen kring Rocky Horror Picture Show (1975), och det faktum att min initiering i "åskådardeltagandets" ädla konst skedde drygt tio år innan denna film spelades in har gjort mig något skeptisk inför filmforskare som hävdar att Rocky Horror gav åskådarna en ny fysikalitet och rörlighet i själva biografen.
Att gå på
bio var som att socialiseras in i ett hårt klassamhälle. Var på biografen man satt var ett mycket tydlig tecken på ens plats i den sociala hierarkin. Längst fram och längst ner satt de yngsta, minsta och svagaste.
Högst upp på balkongen satt de mest ansedda, de största och de starkaste.
Ungefär på samma sätt som samhället är konstruerat idag.
Och, om det är någon som undrar hur jag själv förhöll mig till allt detta:
när jag själv fick tillträde och kom upp på balkongen var inte heller jag sen att kasta både en och två påsar på stackarna där nere, och jag njöt dessutom av det..
Vem är du? Maila gärna ;-)
Posted by: Mark | January 19, 2007 at 15:36
Excellent. Glad är jag att sådant förekom inte under min egen uppväxt i Cork under 80-talet.
Posted by: Mark M | January 19, 2007 at 15:21