Maria Borelius avgång tas nu som intäkt för bloggandets genomslag som nyhetsmedium och politisk maktfaktor.
Jag diskuterade detta med Vincent Maher tidigare idag. Vince har skrivit mycket om medborgarjournalistik och var initivtagaren till afrikas första bloggkonferens i september i år. Utifrån diskussionen skrev vi ett gemensamt blogginlägg kring detta. (Engelsk version)
På inlägget Citizen Journalism fungerar skriver Magnus Ljungkvist:
Men “citizen journalism” eller medborgarjournalistik fungerar. Det tror jag att jag vågar konstatera idag. Bloggosfären kan erbjuda både snabbheten och fördjupningen. Dessutom har vi det väl förspänt i Sverige med den fantastiska offentlighetsprincipen som gör att det snabbt går att hitta viktig information hos våra myndigheter även utan presskort. Och om jag var tveksam tidigare så tror jag att bloggen, eller vad det här kommer kallas om tio år, kommer vara ett etablerat medium i framtiden. Och det vi medborgarjournalister kanske främst kan erbjuda är en granskning av den maktsfär som de etablerade medierna utgör.
Utifrån det tor jag att följande punkter tål att tänkas på:
1: Mycket av det som kallas medborgarjournalistik är resultatet av ett ideologiskt/politiskt ställningstagande. Denna drivkraft gör att en enveten tragglande genom offentliga dokument känns både motiverat, motiverande och givande. Så var fallet under Rathergate.
Man kan säga att några av de bästa avslöjanden i blogosfären är sprungna ur bristande objektivitet.
2. Offentlighetsprincipen är en nyckel till ett demokratiskt samhälle. Denna tillgång till information bör vara den samma vare sig man kallar sig journalist eller medborgare. Alla försök till inskränkningar av denna offentlighet är till men för demokratin.
3. Att de etablerade medierna inte letade efter, eller hittade, informationen som Magnus Ljungkvist tog fram kan härledas till några möjligheter (det finns naturligtvis fler än dessa):
- bristande personligt intresse eller journalistisk fantasi från de etablerade mediernas journalister
- bristande resurser på redaktionerna - brist på tid, brist på kunskap, brist på ledarskap mm
- egenintresse; I en intervju med Dan Josefsson på Ljungkvists blogg kan vi läsa följande:
Mt: Tror du att det har påverkat journalisternas bevakning av Boreliusaffären?
DJ: Njae, man skulle kunna tro det och jag är övertygad om att det har påverkat tidigare. Till exempel är jag helt övertygad om att mediernas positiva rapportering av avdraget för hushållsnära tjänster beror på att det är många inom journalistkåren som känner att de skulle gynnas av förslaget. Frågan har blivit uppblåst något enormt just därför att många journalister kan identifiera sig. Jag vet ju att när rapport skulle göra en granskning av svartjobbsmarknaden för några år sedan så hade man svårt att hitta någon som som ville göra jobbet eftersom “det var ett jävla skit att hålla på att peta i det”.
4. Ibland så krävs det en hängiven bloggare för att tvinga journalister till att ta upp ämnen de skulle hellre ignorera.
5. Bloggare kan inte göra detta ensamma. Det visar sig gång efter annan att det krävs upptagning och en uppföljning från de etablerade medier för att verkligen får en samhällsvid genomslagskraft.
6. Ovilligheten från medierna att erkänna Magnus som ursprungskälla till mycket av Boreliusaffären visar på en onödig genans från deras sida. Det finns en ohälsosam vi-och-dom känsla i samröre med blogosfären. Och en lika ohälsosam misstänksamhet från blogosfären mot traditionella medier.
Det är inte antingen eller som gäller. Der är både-och.
Sammarbete. Cooperation not competition.
Comments