Markmedia

Sedeslärande plagiat-historia

Snart dax att lämna DN-diskussion, men tänkte bara beröra följande en sista gång:
"Maria Schottenius och Jan Wifstrand anser att en offentlig ursäkt för bristande källhänvisningar blir obegriplig för läsarna många veckor och månader efter att felet begåtts"

I Seattle Times i söndags kunde man läsa om en av deras journalister som avgick efter en plagiat-skandal.
Två saker är intresanta;

*Ursprungs-plagierandet skedde för sju år sedan, men tidningen inledde en undersökning av saken iaf. Undersökningen ledde fram till flera fall av stulna texter.

*Man valde att ber läsarna om ursäkt.

Kanske har amerikanska läsare lättar att begripa saker än svenska.
Eller kanske respekteras läsarna på ett annat sätt.

DN igen

Lilian Öhrström, DN:s läsarombudsman har, till slut, svarat på plagiat-historien.
Det finns flera intresanta saker att titta på här.

Först DN:s beskrivning av bakgrunden:

De valde ut en handfull artiklar där de såg felaktigheter men också i flera fall slående likheter med amerikanska källor och vände sig åter till Lars Linder för att delge honom vad de funnit. Michael Moynihan, den Bostonfödde reportern som bor i Stockholm sedan åtta månader tillbaka, hade tidigare gjort sig känd hos flera kulturreportrar bland annat genom det mycket konservativa diskussionsforumet Politburo som han har på nätet. Där kritiserades liberala tidningar och reportrar med vänsteråsikter. Detta är en bakgrund till att Lars Linder ifrågasatte varför han "på så lösa grunder" ägnade så stort intresse åt Peter Borgström (som i sina texter inte stuckit under stol med sin Bushkritiska hållning). "Men om ni eller andra läsare har väl underbyggda anklagelser av det här slaget av artiklar som publicerats av oss så vill jag självfallet få kännedom om det" skrev han i sitt svar till Moynihan.

Moynihan återkom inte med fallen utan uppfattade Linders svar som bristande intresse.

Man avfärder kritiken därför att den kommer från någon som har "fel" politiska åsikter. Som om det bra är ens "vänner" som kan ha kritik värt att ta fästa på.
Dessutom andas det en (subtil) kritik av Moynihan som inte återkom eftersom han "uppfattade Linders svar som bristande intresse".
Har man läst inläggen, där Moynihan ger exempel på exempel på "likheterna" i texterna kan man knappast uppleva Linders
"Men om ni eller andra läsare har väl underbyggda anklagelser av det här slaget av artiklar som publicerats av oss så vill jag självfallet få kännedom om det" som annat än en avfärdande ointresse.

Jag tycker att rewritandet är ett problem, etiskt och juridiskt ( DN "kommer att sända ett klargörande till NY Times med en ursäkt för att formuleringar använts utan vederbörligt erkännande."). Men ett långt större problem är DN:s reaktion under hela processen.
Först försöka tysta ner kritiken, sen påstår att den är ogiltig pga. kritikerns politiska åsikter, sedan vägrar utreda med motivering:
- Det behövs inga utredningar. Det behövs öppna ögon och öron. Men vi välkomnar kritik och vill att våra läsare ska komma med sådan, säger Jan Wifstrand.
Och därefter tycker inte att en ursäkt är på plats med motivering att läsarna skulle inte begripa den:
"Maria Schottenius och Jan Wifstrand anser att en offentlig ursäkt för bristande källhänvisningar blir obegriplig för läsarna många veckor och månader efter att felet begåtts"

I en tid då läsarnas förtroende for dagspressen är "all time low" (se SOM reporten 34 eller Förtroendet för dagspressen rekordlågt i Pressens Tidning) har medierna verkligen inte råd att underskattar eller stänga ut sina läsare. Tvärtom måste de göra allt för att ingå i en konversation med dem.
Bloggandet kan vara ett sätt att så göra. Kanske nåt för DN:s läsarombudsman att ta vara på?

Plagiat redux - DN får sina fiskar varma, men reagerar kyligt

Plagiat redux - DN får sina fiskar varma, men reagerar kyligt

Allt fler har börjat titta på DN:s plagiat-skandal. (Backgrunden finns här)
Svenskan  har haft en ledare om saken (inte förvånande), Expressen -040820- har haft en helsides debattartikel (Expressen väljer att inte lägga ut sina debattartiklar på nätet, utan lägger in dem istället i betaldatabasen PressText) och Dagens Media har både uppmärksammat fallet och intervjuat Jan Wifstrand.

Märkvärdigast med Wifstrands svar är kanske has ovilja att ta problemet på alvar. Han försöker istället att lägga skulden på artikelförfattaren.

Är det inte en pinsam situation för DN?

- Pinsamt är inte mitt ord, men det är ju inte bra. Vad som är pinsamt är att Moynihan försöker göra det till en Jayson Blair-historia (New York Times-reporter som plagierade andras artiklar).
Jag tror inte att Wifstrand förstår vidden av "badwill" som DN:s reaktion till problemet har skapat.

På Technocrati (en söktjänst som visar spridning av en länk från Blog till Blogg) visar: spectator.se has 53 Links from 32 Sources

dvs. ursprungsstoryn om DN:s reaktion till plagieranden har spritt sig globalt på nolltid.
En liknande sökning i Google visar att de första 10 träffar alla handlar om DN:s attityd.

Wifstrand påstår också att det hade gått ett halvår mellan det att artikeln publicerades och att DN fick veta om plagiat-problemet. Men den daterade epost-växling som Moynihen lagt ut visar tydligt att så är inte fallet.

This is demonstrably false. The first story we brought to DN's attention was "Hiphoppen rumsren," published in Dagens Nyheter on January 15, 2004. Lars Linder's response to the Spectator—admitting that the story was plagiarized—was sent on January 30, 2004.  [http://spectator.se/index.php?option=content&task=view&id=28&Itemid=]

Läser man kommentarerna till Dagens Medias artikel ser man att få är förvånat och att misstron till journalistisk etik är stor. Och flera har dessutom påpekat Wifströms felaktiga "sex månader".

För medierna bör detta dels leda till en etikdiskussion kring rewritar, dels få dem att få upp ögonen för bloggandets växandet inflytande. Läsarna/tittarna/lyssnare kommer allt oftare att nagelfara publikationer de antingen gillar eller ogillar. Är källorna felaktiga kommer det fram. Är vinklingen för snäv kommer det fram. Och spridas med blixtens hastighet genom distributionstekniker som RSS och Atom.

För journalistiutbildare reser det naturligtvis flera frågor:
För journalistiutbildare reser det naturligtvis flera frågor:
Vad är en rimlig rewrite?
Var går gränsen mellan rewrite och plagiat?
Hur och när bör källan anges?

Min fråga till er är: Hur behandlar, belyser eller berättar ni om dessa problem för era studenter?
Vilka etiska riktlinjer ger ni dem?

______________________________________________

Intervju med Jan Wifstrand

DNs chefredaktör, Jan Wifstrand tycker att Michael Moynihans kritik mot Peter Borgström är relevant, men att den borde ha kommit till hans kännedom tidigare.

- Möjligtvis kan det vara så att Expressen eller Moynihan tror att vi tystar ned. Men mellan Peter Borgströms första artikel och den tidpunkt där vi fick kännedom om problemet hade det gått ett halvår. Det är inte relevant för läsarna att publicera en ursäkt nu sex månader efter att misstaget har skett, säger Jan Wifstrand.

Michael Moynihan skriver att han vid ett flertal tillfällen varit i kontakt med DNs kulturredaktör Lars Linder, men att han blev avvisad.

- Hans kontakt med Lars Linder har varit en allmänt käftande mejlkontakt. Sådana har jag 40 stycken om dagen, säger Jan Wifstrand.

Vad tar du för ställning till Michael Moynihans kritik?

- Skribenten (Peter Borgström) i fråga har vid ett par tillfällen underlåtit att följa praxisen att hänvisa till en källa. Kulturredaktionens folk har diskuterat detta med honom. Han inser att det var ett fel och gör inte om det.

Är det inte en pinsam situation för DN?

- Pinsamt är inte mitt ord, men det är ju inte bra. Vad som är pinsamt är att Moynihan försöker göra det till en Jayson Blair-historia (New York Times-reporter som plagierade andras artiklar).

Tänker du vidtaga några åtgärder?

- Kanske publicerar vi något om detta, läsarombudsmannen kanske skriver några rader om det.

plagiarism, rewriting and ethics

I have been thinking a lot about plagiarism, rewriting and ethics over the past month or so.
Partly because I heard a couple of radio pieces on Swedish radio  which comprised of content lifted from the New York Review of Books (nyrb) - and if fact attributed to them, though very briefly at the end, and had read a column in one of the evening papers that was lifted verbatim from the Weekend Financial Times with no attribution whatsoever.

But also because of the discussion, or to be more precise the lack of discussion, about accusations of plagiarism made against Dagens Nyheter´s Peter Borgström.

In an article in Stockholm Spectator it is convincingly shown [SEE THE EVIDENCE] that Borgström´s article "Hiphoppen rumsren" was  taken from the New York Times article "Sweeten the Image, Hold the Bling-Bling,". The "borrowing" was admitted to by DN´s culture editor;

And thanks for pointing out Peter Borgström's article. I have since been in touch with him and he admits that the article was built on the one you cited from the New York Times. He regrets that he neglected to mention the source.
Dagens Nyheter's policy is clear on this point: the source should, of course, be stated if material is taken directly from another newspaper. Unfortunately violations of this rule are quite commonplace in the press; often because of lack of time, negligence or pure forgetfulness. I have no reason to doubt that the lack of references to the source was purely a mistake. Peter Borgström is well aware of our policy and I am convinced that it will not happen again.

Kind regards,
Lars Linder

What caught my attention was the line:
Unfortunately violations of this rule are quite commonplace in the press;

I agree! The violations are commonplace and it is unfortunate - to say the least.
But there was some comfort in the fact that Linder was aware of the mistake and Borgström was aware of the policy. Awareness is a wonderful thing.

That got me thinking about what we teach our students about the ethics of rewriting.
Then came the follow-up.

It seems that several of Bergströms articles were "borrowed" and that he seemed less aware of the policy than first believed. Even more problematic was the lack of awareness shown by Linder. When made aware of several more examples of non-creative rewriting (being kind here) his response was to see this as a personal attack on his reporter (and in effect on him as an editor).

   

Mr. Moynihan,

   

I don't really understand your great interest in Peter Borgström's articles in Dagens Nyheter. Nor do I deem it necessary to examine further some general findings of detective work that, for unclear reasons, is being directed towards individual employees. In other words, I don't want anything to do (ta del av) with loosely founded accusations when it comes to such serious matters.

   

But if you, or other readers, have well-founded accusations of this kind against articles published by us, I, of course, would like to be made aware of them.

    

Kind regards,
Lars Linder

This raises a number of important points

• What are the ethical boundaries for rewriting as accepted by the Swedish media?
• What help do we give our students to see the problem and deal with it?
• Why is there such a tendency to close ranks in the Swedish media when criticism is leveled against it?

Interestingly there is no mention of plagiarism in the discussion document on ethics from the Swedish Union of  journalists.
Nytt etisktregelverkför medierna?- diskussionsunderlag från Journalistförbundets etikutredning

I will get back to this.